tisdag 20 februari 2018

Veckans topplista: Sport i litteraturen

Tisdag igen. Veckans värsta dag, men något som gör den lite roligare är Veckans topplista som Johannas deckarhörna startat upp.

Veckans tema: Sport i litteraturen.

Återigen en lite besvärlig tolkningsfråga, men nu står det ju faktiskt specifikt litteraturen. Synd. Jag ser mer filmer som har med sport att göra än vad jag läser böcker om det. Jag funderade ett tag på att göra en lista med stora idrottsmäns biografier, men jag tyckte det var lite tråkigt. Så här är en lista med böcker som handlar om sport, på ett eller annat sätt. Det är bara en jag har läst, men tre av de andra har jag sett som film.

1. Flickan som älskade Tom Gordon av Stephen King. En flicka går vilse i skogen och den enda tröst hon har är att lyssna på basebollmatcher på radion, där hennes hjälte Tom Gordon alltid räddar matcherna. Ingen skräck, men fasligt otäck.
2. Björnstad av Fredrik Backman. Jag har ju inte läst denna, men jag har hört att det är mycket hockey i den.
3. Seabiscuit av Laura Hillenbrand. Jag har sett filmen. Fantastisk.
4. Bend it like Beckham av Narinder Dhami verkar i och för sig vara skriven efter filmen, men ändå. Och filmen är bra.
5. The blind side av Michael Lewis har jag inte heller läst, men filmen... alltså se den.

måndag 19 februari 2018

Film: Kingsman: The Golden Circle (2017)

Titel: Kingsman: The Golden Circle
Originaltitel: Kingsman: The Golden Circle
Genre: Action
Regissör: Matthew Vaughn
Manus: Jane Goldman, Matthew Vaughn
Skådespelare: Colin Firth, Julianne Moore, Taron Egerton, Channing Tatum, Halle Berry
Utgivningsår: 2017
Produktionsland: Storbritannien | USA
Längd: 141 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 9 februari 2018





Handling
I nya actionkomedin Kingsman: The Golden Circle står våra hjältar, vars yttersta mål är att hålla världen säker, inför en ny utmaning. När deras huvudkontor förstörs hålls världen gisslan och de upptäcker att det finns en allierad spionorganisation i USA som heter Statesman. Tillsammans med den nya spionorganisationen sätts deras styrka och intelligens på prov. Allt för att lyckas besegra deras gemensamma fiende och slutligen kunna rädda världen. Något som verkar ha blivit vardagsmat för Eggsy?

Min kommentar
När jag såg första filmen om Kingsman så blev jag väldigt glatt överraskad, jag trodde knappt att det gjordes sådana filmer längre. Nu när jag sett den här upp uppföljaren så börjar jag på allvar tro att det verkligen är så och att Kingsman: The Secret Service var en lyckoträff.

Britterna vet i alla fall precis hur en film ska börja. Här är det fullt ös, medvetslös som gäller. Och mängder av fräcka gadgets/scener. Det som gjorde den första filmen speciell, den underfundiga brittiska humorn, är inte så framträdande i denna nya. Tyvärr. Det som är kvar är däremot splattret och allt det våldsamma. För mig blir det ett litet problem, för splatter utan humor är bara lite smålöjligt. Filmen är dock inte helt utan humor, det blir ganska många skratt, men mest av det råa slaget.

Det är en förfärlig massa "men hur..." i den här filmen, logiska luckor lika stora som Grand Canyon och fler än i en adventskalender, men eftersom Kingsman inte gör några som helst anspråk på att ta sig själv på allvar så funkar det. Det är bara att luta sig tillbaka och låta sig underhållas. För underhållen blir jag. Även här är det svenska kungahuset med och jag fortsätter att undra vad vi kan ha gjort för ont.

Skådespelarna finns det egentligen inte så mycket att säga om. Jag tycker att det hör lite till filmens genre att det ska spelas över lite och det gör de, men samtidigt så tycker jag att de är lite bleka. Inte ens Colin Firth känns som vanligt. Den som tar hem alla mina applåder är sir Elton, alltså Elton John. Han måste ha haft svinkul när de spelade in den här. Ett extra plus för robothundarnas namn också (Bennie och Jet), för den som kan sin Elton så...

Filmen är på tok för lång, drygt två timmar, och storyn räcker inte alls för 140 minuter. Ändå är det aldrig tråkigt, bara en aning långdraget.



Filmtipsets estimerade betyg var 3 (beräknat på 454 betyg).
IMDb hade den 6,9 i genomsnitt (beräknat på 152 517 betyg).
Jag ger den 3,5.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 18 februari 2018

Smakebit på søndag: Ung kvinna saknad

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare och stafettpinnen har nu tagits över av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Läsningen har gått ganska bra den senaste tiden, trots massor av OS på TV:n, och jag har redan läst alla fyra böcker jag hade planerat i februari. Det var lite svårt att välja vad jag skulle läsa härnäst, men sedan kom jag på att jag ju är väldigt nyfiken på Claire Douglas, eftersom det har ju släppts ännu en bok av henne. Alltså blev det Ung kvinna saknad som jag började på sent igår.

Min smakebit är från sida 27.
    Jag måste åka. Klockan är snart tre på eftermiddagen och jag kan inte skjuta upp mötet med Daniel längre. Motvilligt startar jag motorn och tänker köra därifrån, men just då är det något på piren som fångar min uppmärksamhet. En gestalt som lutar sig så långt ut över räcket att det ser ut som om den när som helst skulle kunna tumla ner i de upprörda vågorna. Det är bara en mörk silhuett, men eftersom det långa håret piskar runt ett hjärtformat ansikte ser den ut att vara en kvinna. Den ser ut som du. Det vänder sig i magen på mig. Det kan inte vara du. Det kan inte vara någon alls. Piren är avspärrad, plankorna är murkna och fulla av hål. Numera skulle ingen kunna gå på piren utan att rasa rakt igenom bordläggningen.

lördag 17 februari 2018

"Metro 2034" av Dmitrij Gluchovskij

Författare: Dmitrij Gluchovskij
Titel: Metro 2034
Genre: Science fiction
Antal sidor: 394
Originalspråk: Ryska
Originaltitel: Метро 2034
Översättare: Ola Wallin
Serie: Metro 2
Förlag: Coltso
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 februari 2018




Första meningen: År 2034.

Baksidetext
MOSKVA ÅR 2034. På station Sevastopolskaja i utkanten av Moskvas enorma tunnelbanesystem dyker den hemlighetsfulle överste Hunter upp. Han tar upp kampen med de dunkla krafter som hotar befolkningen i Moskvas metro och ger sig ut på en farlig expedition i tunnlarnas djup. Vid hans sida finns Homeros, en gammal, erfaren stationsinvånare som kan metron och dess legender bättre än någon annan och ser det som sin livsuppgift att nedteckna dess historia. Ett år efter Artioms dystopiska vandring återvänder vi till Moskvas metro för en ny historia.

Min kommentar
Det har gått drygt tre år sedan jag läste Metro 2033, som jag verkligen gillade. När jag läste vad jag skrev om den så blev jag lite överraskad när jag avslutade med att jag förmodligen inte skulle läsa uppföljaren. Nåväl, det verkade jag ha glömt för nu är den läst.

Vi befinner oss, naturligtvis, fortfarande i tunnelbanan under Moskva. Det är precis lika mörkt och hemskt som tidigare. Kartan över stationerna som finns på innerpärmen hjälpte mig att hålla jämna steg med karaktärerna, men jag hittade en annan, tydligare, på nätet.

Den här gången får vi följa en äldre man som kallar sig Homeros. Han är inte på långa vägar lika intressant som Artiom (som faktiskt dyker upp, helt kort) var. Man kan nog kalla även Sasja och Hunter för huvudpersoner, men jag gillar varken Homeros, Sasja eller Hunter. De känns väldigt naiva allihop, mitt i allt elände. Jag kan inte känna med någon av dem. Jag förstår överhuvudtaget inte slutsatserna som de drar vid några tillfällen. Det blandas även in lite romantik, eller vad man ska kalla det, och det känns inte trovärdigt alls.

Precis som i förra boken har jag lite svårt för alla nya varelser och mutationer som har dykt upp. Det har gått tjugo år sedan jorden gick under och jag har extremt svårt att se att allt detta skulle kunna ha skapats på bara två decennier.

Kanske hade jag för höga förväntningar på Metro 2034 för jag kan inte alls gilla den lika mycket som förra boken. Metro 2033 var som Odysseus irrfärder och jag fick uppleva och känna hela metron, som ett eget litet universum. Här kallas i och för sig en karaktär Homeros, men det räcker liksom inte. Desperationen finns där, liksom hopplösheten och galenskapen knackar på dörren, men på något sätt så blir det mest snack och nästan ingen verkstad.

Nu återstår bara att se om jag vill läsa nästa del, Metro 2035. Den verkar vara betydligt tjockare. Som det känns just nu så är jag inte jättesugen på att läsa den. Men det har jag ju tydligen sagt förr.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,3 (beräknat på 170 betyg).
Goodreads hade den 3,45 i genomsnitt (beräknat på 8 622 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Metro 2034: Bokstävlarna, Bokhyllan och Bokfetischist.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 16 februari 2018

Fina överraskningar

Ibland kommer det små postavier, utan att jag har beställt något. Det tycker jag är roligt. Speciellt när det är böcker i paketen och alldeles särskilt när det faktiskt är böcker som jag har på önskelistan. Förra fredagen kom det två stycken och när jag hämtade dem dagen efter så visade de sig innehålla detta.

Problemet med Henry och Zoe av Andy Jones vet jag inte vad det är för bok, men "humoristisk kärleksroman" låter ju intressant. En romantisk komedi, i bokform. Hemmets trygga vrå av Cara Hunter, däremot, har jag suktat efter och försökte till och med vinna den i en utlottning. Jag vann inte, men nu är den min i alla fall. Tack till Louise Bäckelin Förlag!